TIMJA FEMLING:
Porträtt av upplevelsen av ett tjärn
Konstepidemin
2022
Porträtt av upplevelsen av ett tjärn
Konstepidemin
2022
Man börjar alltid någonstans. Man börjar där man befinner sig; plötsligt vid en oansenlig tjärn som är svår att nå. Det är blött runtomkring där, och ingenstans går det att sitta. Dessutom ligger två kalhyggen också inklämda här. Tjärnen en bit bort är det många som besöker, men inte denna lilla sjö som mest liknar en pöl. Det är nästan som en naturlag att solidarisera med det negligerade, precis som man inte heller, i detta konstnärliga fall, slösar med naturens resurser, utan tar det som kommer i ens väg, det som redan är fallet och dött; en fallen björk, den mängd lupin som behövs för att färga en viss bit siden; och konstigt nog blir djupt lila, grönt, vilket i sig kan vara intressant nog.
Vad händer vid tjärnen? Mest ingenting alls. I alla fall inte om man tänker sig att en upplevelse är detsamma som någonting stort. Det finns inget direkt att titta på, förutom själva tjärnen och dess vatten; och ett träd som fascinerar, av en anledning som är svår att förklara för någon annan; det bara är, och det ser ledset ut. Att dras till något visst är djupt personligt, och det är ofta svårt att sätta fingret på varför man dras till det som glittrar obestämt, varför man förälskar sig i blått; varför man måste ägna tid vid en viss plats som inte ens är fin, precis som man sällan verkligen vet varför man blev kär i den eller den.
Så, det händer inget särskilt här. Det växer något som heter pors. Platsen förändras med årstiderna; och som människa rör man sig cykliskt tillsammans med dem. Platsen börjar besökas med jämna mellanrum, som den mellanrumsplats det är. Ett slags förhållande uppstår, det blir en vana att gå dit: Nu är det dags igen, vad har hänt. Olika sorters grönt har slagit ut. Sedan blir blomma till bär. Men vad är det egentligen jag ser?; och vad som liknar besatthet är en stor del av detta, här – att tillåta något att ta tid och vara omständligt, ger en också tiden tillbaka.
När jag tänker på Karin Granstrands arbete är det vandringen jag återkommer till. Att fysiskt vandra, men lika mycket är det en mental vandring, en ständig nyfikenhet och undran. Närvarande är också alltid ifrågasättandet, varför gör eller känner jag såhär? Ofta mer specifikt hur man som människa förhåller sig till materian, och sig själv (i förhållande till den); och inte minst till en plats, som man i Granstrands fall väljer att helt och fullt omfamna – se för vad den är, oavsett om den är vacker eller ej: Vad vill du mig, eller lika gärna, vad vill jag dig? Det finns något här, en liten plätt på jorden som jag plötsligt begär. Vad som än ledde mig hit spelar mindre roll, det kan räcka med en viss blommas mitt, som blir till vadderade kuddar och ludet hår i ens fulla uppmärksamhet; och att tillåta sig detta, att gå dit det drar, mot det jag begär, är enda sättet att finna det som är sant – för en själv.
Granstrands konstnärskap ligger inte synligt i enskilda verk som man tittar på linjärt, utan är mer ett förhållningssätt, hela ens sätt att vara, en oansenlig del visar sig bli betydelsefull i det stora hela. Det är ett arbete som fungerar likt ett kretslopp, där det man komposterar förmultnar, och blir till nytt liv; och det är svårt att säga om konstnären står mitt i denna cirkel, eller snarare är cirkeln.
Vad händer vid tjärnen? Mest ingenting alls. I alla fall inte om man tänker sig att en upplevelse är detsamma som någonting stort. Det finns inget direkt att titta på, förutom själva tjärnen och dess vatten; och ett träd som fascinerar, av en anledning som är svår att förklara för någon annan; det bara är, och det ser ledset ut. Att dras till något visst är djupt personligt, och det är ofta svårt att sätta fingret på varför man dras till det som glittrar obestämt, varför man förälskar sig i blått; varför man måste ägna tid vid en viss plats som inte ens är fin, precis som man sällan verkligen vet varför man blev kär i den eller den.
Så, det händer inget särskilt här. Det växer något som heter pors. Platsen förändras med årstiderna; och som människa rör man sig cykliskt tillsammans med dem. Platsen börjar besökas med jämna mellanrum, som den mellanrumsplats det är. Ett slags förhållande uppstår, det blir en vana att gå dit: Nu är det dags igen, vad har hänt. Olika sorters grönt har slagit ut. Sedan blir blomma till bär. Men vad är det egentligen jag ser?; och vad som liknar besatthet är en stor del av detta, här – att tillåta något att ta tid och vara omständligt, ger en också tiden tillbaka.
När jag tänker på Karin Granstrands arbete är det vandringen jag återkommer till. Att fysiskt vandra, men lika mycket är det en mental vandring, en ständig nyfikenhet och undran. Närvarande är också alltid ifrågasättandet, varför gör eller känner jag såhär? Ofta mer specifikt hur man som människa förhåller sig till materian, och sig själv (i förhållande till den); och inte minst till en plats, som man i Granstrands fall väljer att helt och fullt omfamna – se för vad den är, oavsett om den är vacker eller ej: Vad vill du mig, eller lika gärna, vad vill jag dig? Det finns något här, en liten plätt på jorden som jag plötsligt begär. Vad som än ledde mig hit spelar mindre roll, det kan räcka med en viss blommas mitt, som blir till vadderade kuddar och ludet hår i ens fulla uppmärksamhet; och att tillåta sig detta, att gå dit det drar, mot det jag begär, är enda sättet att finna det som är sant – för en själv.
Granstrands konstnärskap ligger inte synligt i enskilda verk som man tittar på linjärt, utan är mer ett förhållningssätt, hela ens sätt att vara, en oansenlig del visar sig bli betydelsefull i det stora hela. Det är ett arbete som fungerar likt ett kretslopp, där det man komposterar förmultnar, och blir till nytt liv; och det är svårt att säga om konstnären står mitt i denna cirkel, eller snarare är cirkeln.
ANNA NORBERG:
Syrlig Fast Fruktig
Sjöbo Konsthall
2019
Syrlig Fast Fruktig
Sjöbo Konsthall
2019
“Växtblindhet är ett otrevligt ord. Det betyder att vi inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Moderna människor lägger hellre uppmärksamheten på intryck som hoppar, låter, flimrar, medan tysta stilla ting som växter sällan noteras, än mindre benämns, än mindre hedras.”1
Inför utställningen på Sjöbo konsthall har Karin Granstrand fokuserat på en enda växt: granatäpplet (punica granatum). Med varsamhet har Granstrand studerat granatäpplet utanpå, inuti och bakom. För det finns ett mörker, inte alls självklart först, men med tålamod och försiktighet har ett mjukt och silkeslent mörker långsamt trätt fram. För det är just vad Granstrand kallar ”det naturliga mörkret”, svärtan och gråskalan, som hon har velat undersöka genom att färga in sandtvättad siden med skal från granatäpplet.
I sökandet efter mörkret och svärtan finns också ett intresse för mörk ekologi (dark ecology), ett begrepp som innefattar teorier kring en ekologisk medvetenhet där enskilda individers handlingar är tätt förknippat med världens omfattande skeenden.
Som konstnär har Granstrand experimenterat med växtfärgad siden en längre tid och utvecklat en unik teknik som kräver tid och precision. Resultatet beskriver hon som mjuka teckningar och kan beskrivas som växtfärgade collage i siden.
I Granstrands mjuka teckningar träder geometriska former och mönster fram ur processer som inte helt går att kontrollera. Och det är heller inte meningen. Motivens färgvariationer beror delvis på mängden skal från granatäpplet men också halten rost i vattnet samt hur länge färgbaden har fått stå och dra,
från ett par dagar upp till tre månader. Vissa av textilierna har legat i burkar tillsammans med färgbadet under en längre tid tills mögel har bildats. Och det är just i mögelfläckarna som Granstrand har funnit de mörkaste nyanserna. Efter färgningen har motiven långsamt och kontemplativt fått träda fram, alltid med granatäpplet närvarande i tankeprocessen.
De mjuka teckningarna blir sedan till genom att klippa och sammanfoga de olika textilierna med varandra, likt ett collage, med pincett, mellanlägg, rejäl pressning och strykjärn.
Granatäpplets form, som har studerats ingående genom teckningar och skisser, återkommer i verkens motiv, men också linjer. Det är en behaglig meditation att följa Granstrands linjer genom det mjukt skimrande mörkret. Linjerna ger struktur och balans. Granstrand hämtar linjerna dels från
geometriska trädgårdar och städers parkanläggningar men också från kyrkogårdar samt hur vi människor tenderar att orientera oss efter linjer i det vi upplever som kaos och bortom vår kontroll. Linjen som trygg, precis som de geometriska formerna.
I betraktandet av Granstrands verk leder mina tankar till konstnären Inger Ekdahls (1922-2014) harmonigram, kompositioner i olja på duk som genom en uppbyggnad av raka linjer i subtila färgskiftningar och graderat ljus
ger illusionen av geometriska former. Och Granstrands benämning mjuka teckningar leder mig till konstnären Greta Sandbergs (1909-2004) benämning trådteckningar, en teknik Sandberg utvecklade som ger intryck av teckning snarare än broderi. Men mest av allt lånar jag en idé och tanke, om än
väldigt ytligt, från konstnären Kazimir Malevitjs (1878-1935) suprematistiska tankevärld, manifesterad i fyrkantens evighet och andliga dimension. Det jag lånar är idén om att bakom den vardagliga världen av materiella föremål döljer sig en osynlig högre värld, men att i det här fallet handlar om växternas värld, den som inte flimrar, hoppar och låter men som finns nära och omkring oss, hela tiden, precis som det inledande citatet av Susanne Holmlund beskriver och det som Granstrand gör oss uppmärksamma på genom sina mjuka teckningar.
Karin Granstrand (f.1980) arbetar med installation och textila tekniker. Hennes konstnärliga process har sin utgångspunkt i materialets inneboende egenskaper, ofta i introverta och fragila material. Det fragila tilltalar då ingenting är för evigt och det introverta för att det tar plats i tystnad. De senaste åren har Granstrand fokuserat på hur vi människor förklarar naturbegreppet, vår relation till naturen och hur vi försvarar den.
1 Susanne Holmlund, Världens gång drivs av växter, Gefle Dagblad, 2016.
Inför utställningen på Sjöbo konsthall har Karin Granstrand fokuserat på en enda växt: granatäpplet (punica granatum). Med varsamhet har Granstrand studerat granatäpplet utanpå, inuti och bakom. För det finns ett mörker, inte alls självklart först, men med tålamod och försiktighet har ett mjukt och silkeslent mörker långsamt trätt fram. För det är just vad Granstrand kallar ”det naturliga mörkret”, svärtan och gråskalan, som hon har velat undersöka genom att färga in sandtvättad siden med skal från granatäpplet.
I sökandet efter mörkret och svärtan finns också ett intresse för mörk ekologi (dark ecology), ett begrepp som innefattar teorier kring en ekologisk medvetenhet där enskilda individers handlingar är tätt förknippat med världens omfattande skeenden.
Som konstnär har Granstrand experimenterat med växtfärgad siden en längre tid och utvecklat en unik teknik som kräver tid och precision. Resultatet beskriver hon som mjuka teckningar och kan beskrivas som växtfärgade collage i siden.
I Granstrands mjuka teckningar träder geometriska former och mönster fram ur processer som inte helt går att kontrollera. Och det är heller inte meningen. Motivens färgvariationer beror delvis på mängden skal från granatäpplet men också halten rost i vattnet samt hur länge färgbaden har fått stå och dra,
från ett par dagar upp till tre månader. Vissa av textilierna har legat i burkar tillsammans med färgbadet under en längre tid tills mögel har bildats. Och det är just i mögelfläckarna som Granstrand har funnit de mörkaste nyanserna. Efter färgningen har motiven långsamt och kontemplativt fått träda fram, alltid med granatäpplet närvarande i tankeprocessen.
De mjuka teckningarna blir sedan till genom att klippa och sammanfoga de olika textilierna med varandra, likt ett collage, med pincett, mellanlägg, rejäl pressning och strykjärn.
Granatäpplets form, som har studerats ingående genom teckningar och skisser, återkommer i verkens motiv, men också linjer. Det är en behaglig meditation att följa Granstrands linjer genom det mjukt skimrande mörkret. Linjerna ger struktur och balans. Granstrand hämtar linjerna dels från
geometriska trädgårdar och städers parkanläggningar men också från kyrkogårdar samt hur vi människor tenderar att orientera oss efter linjer i det vi upplever som kaos och bortom vår kontroll. Linjen som trygg, precis som de geometriska formerna.
I betraktandet av Granstrands verk leder mina tankar till konstnären Inger Ekdahls (1922-2014) harmonigram, kompositioner i olja på duk som genom en uppbyggnad av raka linjer i subtila färgskiftningar och graderat ljus
ger illusionen av geometriska former. Och Granstrands benämning mjuka teckningar leder mig till konstnären Greta Sandbergs (1909-2004) benämning trådteckningar, en teknik Sandberg utvecklade som ger intryck av teckning snarare än broderi. Men mest av allt lånar jag en idé och tanke, om än
väldigt ytligt, från konstnären Kazimir Malevitjs (1878-1935) suprematistiska tankevärld, manifesterad i fyrkantens evighet och andliga dimension. Det jag lånar är idén om att bakom den vardagliga världen av materiella föremål döljer sig en osynlig högre värld, men att i det här fallet handlar om växternas värld, den som inte flimrar, hoppar och låter men som finns nära och omkring oss, hela tiden, precis som det inledande citatet av Susanne Holmlund beskriver och det som Granstrand gör oss uppmärksamma på genom sina mjuka teckningar.
Karin Granstrand (f.1980) arbetar med installation och textila tekniker. Hennes konstnärliga process har sin utgångspunkt i materialets inneboende egenskaper, ofta i introverta och fragila material. Det fragila tilltalar då ingenting är för evigt och det introverta för att det tar plats i tystnad. De senaste åren har Granstrand fokuserat på hur vi människor förklarar naturbegreppet, vår relation till naturen och hur vi försvarar den.
1 Susanne Holmlund, Världens gång drivs av växter, Gefle Dagblad, 2016.
NILS SVENSK:
Vältrampade stigar
Gislaveds konsthall
2018
Vältrampade stigar
Gislaveds konsthall
2018
“Från skogens botten stiger jag.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.
I skogsbrynet är luften ljum.
– Stora gran, bortvänd och mörk
vars mule gömd i jordens mull
dricker skuggan av ett regn.”
Tomas Tranströmer, ur “Genom skogen” från “Den halvfärdiga himlen” 1962
Karin Granstrands mjuka teckningar präglas av raka linjer och geometriska former. Mjukheten ligger inte i bildernas motiv utan i det textila material
av vilket de är framställda. Siden som färgats med naturliga färgämnen, omsorgsfullt sönderklippt och sammanfogat. Ibland antyder de ett djup;
ett rum i bilden som perspektivteckningar av mer eller mindre komplexa tredimensionella figurer. Ena stunden familjära, en kub eller pyramid, i nästa något omöjligt. En påminnelse om att dessa bilders egentliga djup inte är en illusion i perspektivet utan en verklighet i färgen.
Centralt i utställningen finns en installation vilande på golvet, en bild uppbyggd av en del av de naturliga färgämnen som färgat textilierna i utställningen. Krapp, granatäppelskal, rabarberrot, gurkmeja, alkannarot och salt. Färgen blir mycket mer än något vi ser och naturen visar sig allt annat än grön.
Samtidigt med utställningen arbetar Karin Granstrand med en offentlig gestaltning av den den nya förskolan i Anderstorp, verk skapade tillsammans med de barn som snart ska göra den nya förskolan till sin.
Innehållsförteckning:
Siden, krapp, rödkål, lökskal, granatäppelskal, tranbär, nyponte, björnbär, svart ris, granris, Fanta, currysås, rabarberrot, gurkmeja, alkannarot, salt, järnvatten, vinsten, alun, bomullssnöre, mellanlägg och magneter.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.
I skogsbrynet är luften ljum.
– Stora gran, bortvänd och mörk
vars mule gömd i jordens mull
dricker skuggan av ett regn.”
Tomas Tranströmer, ur “Genom skogen” från “Den halvfärdiga himlen” 1962
Karin Granstrands mjuka teckningar präglas av raka linjer och geometriska former. Mjukheten ligger inte i bildernas motiv utan i det textila material
av vilket de är framställda. Siden som färgats med naturliga färgämnen, omsorgsfullt sönderklippt och sammanfogat. Ibland antyder de ett djup;
ett rum i bilden som perspektivteckningar av mer eller mindre komplexa tredimensionella figurer. Ena stunden familjära, en kub eller pyramid, i nästa något omöjligt. En påminnelse om att dessa bilders egentliga djup inte är en illusion i perspektivet utan en verklighet i färgen.
Centralt i utställningen finns en installation vilande på golvet, en bild uppbyggd av en del av de naturliga färgämnen som färgat textilierna i utställningen. Krapp, granatäppelskal, rabarberrot, gurkmeja, alkannarot och salt. Färgen blir mycket mer än något vi ser och naturen visar sig allt annat än grön.
Samtidigt med utställningen arbetar Karin Granstrand med en offentlig gestaltning av den den nya förskolan i Anderstorp, verk skapade tillsammans med de barn som snart ska göra den nya förskolan till sin.
Innehållsförteckning:
Siden, krapp, rödkål, lökskal, granatäppelskal, tranbär, nyponte, björnbär, svart ris, granris, Fanta, currysås, rabarberrot, gurkmeja, alkannarot, salt, järnvatten, vinsten, alun, bomullssnöre, mellanlägg och magneter.