Det händer ibland att jag inte känner igen mig när jag går i skogenSteneby konsthall,
2023
Nåltovning, sömnad, maskinstickning
Det händer ibland att jag inte känner igen mig när jag går i skogen består av tolv textila skulpturer. Skulpturerna är porträtt av specifika växtindivider jag träffat på skogspromenader i mitt närområde. I mitten finns en ekorre som inte är ett förmänskligat djur utan en fördjurigad människa. Uttrycket är gulligt eftersom människor har en tendens att ta hand om det som är gulligt.
En skog är så mycket mer än bara träd. Min intention har varit att skriva växter med versaler, skapa dem i fetstilt och skrika med ett tydligt typsnitt i storlek 150. För jag är trött på kalhygge efter kalhygge, business as usual och att vi försöker rädda klimatet genom att förstöra naturen (grön omställning).
En del av de porträtterade växterna är vanliga medan andra är mer sällsynta: lingon, ormbär, missne, gatkamomill, vårbrodd, klockpyrola, skogsstjärna, maskrosknopp, vildkaprifol och frukten av stinknäva. Samt en ekorre och en frankiaknöl. Frankia är ingen växt utan ett bakteriesläkte som växer på rötter till träd, bl.a. hassel. Jag blev allt för exalterad när jag träffade knölen i den vildsvinsbökade marken för att kunna ignorera den.
Till och från har jag arbetat med begreppet växtblindhet, med vilket menas att vi människor inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Inte heller kanske vi alltid förstår hur viktiga växter är för allt annat liv på jorden.
Titeln på installationen är ett citat från Kerstin Ekmans Gubbas hage. Jag tolkade meningen som att Kerstin befinner sig på en plats i skogen, där hon brukar vara, men att hon helt plötsligt inte känner igen sig för att hon ser något hon inte sett tidigare. Hon lägger märke till nya växter, djur eller fenomen och de nya upptäckterna gör henne så uppfylld att hon glömmer tid och rum. Personligen läser jag in ytterligare två dimensioner i titeln: dels att jag helt plötsligt inte känner igen mig för att skogen är borta (avverkad) och dels att jag faktiskt kan vara vilse – fysiskt eller mentalt.
En skog är så mycket mer än bara träd. Min intention har varit att skriva växter med versaler, skapa dem i fetstilt och skrika med ett tydligt typsnitt i storlek 150. För jag är trött på kalhygge efter kalhygge, business as usual och att vi försöker rädda klimatet genom att förstöra naturen (grön omställning).
En del av de porträtterade växterna är vanliga medan andra är mer sällsynta: lingon, ormbär, missne, gatkamomill, vårbrodd, klockpyrola, skogsstjärna, maskrosknopp, vildkaprifol och frukten av stinknäva. Samt en ekorre och en frankiaknöl. Frankia är ingen växt utan ett bakteriesläkte som växer på rötter till träd, bl.a. hassel. Jag blev allt för exalterad när jag träffade knölen i den vildsvinsbökade marken för att kunna ignorera den.
Till och från har jag arbetat med begreppet växtblindhet, med vilket menas att vi människor inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Inte heller kanske vi alltid förstår hur viktiga växter är för allt annat liv på jorden.
Titeln på installationen är ett citat från Kerstin Ekmans Gubbas hage. Jag tolkade meningen som att Kerstin befinner sig på en plats i skogen, där hon brukar vara, men att hon helt plötsligt inte känner igen sig för att hon ser något hon inte sett tidigare. Hon lägger märke till nya växter, djur eller fenomen och de nya upptäckterna gör henne så uppfylld att hon glömmer tid och rum. Personligen läser jag in ytterligare två dimensioner i titeln: dels att jag helt plötsligt inte känner igen mig för att skogen är borta (avverkad) och dels att jag faktiskt kan vara vilse – fysiskt eller mentalt.